theunperfect

Seriöst, ja hatar att bita ihop å le när ja bara vill falla ihop till en hög på golvet å gråta. men ja kan inte, ja tillåter mig inte att göra de. Ja saknar så jävla mycke som ja en gång hade, men allt ä borta. Inte allt, men nästan. Alla människor, alla vänner, vart tog allt vårt roliga vägen.? Vi som alltid hade så kul tillsammans förr, varför tog de bara stopp för.? Min enda glädje å komma till Åmot förr, va i vetskap om att ni va där. Att ni fanns där i vått å torrt, att ni fanns där å ville och hade tid för att umgås. Men nu har alla där bleve så "stela", ni har bleve så annorlunda att ja knappt känner igen er. Å Arvika, staden ja brukade älska att rymma till. Där ja "bodde" brann upp. Min bästa vän flytta därifrån jämt nyss, så hela arvika ä ett enda stort hål. Ingenting kommer bli sig likt där nu mer. Er andra i Arvika, ni har åxå bleve helt tvärt emot som ni alltid var en gång. Har alla tappat lusten till att ha de minsta lilla roligt.? Va fan har hänt me er.?! Ända sen studenten så har ni verkat "Hej-ja har-toge-studenten-nu-ä-ja-snart-gammal-nog-för-ålderdomshem".... Hallå..? Har ni slutat leva helt bara för att ni har toge ännu ett steg i rätt riktning.? I sånna fall ä ja glad att ja inte tog studentskiten..!